Jag hittar The Greens på toppen av ”the vertical valley”. Åsen är mycket brant och tar verkligen musten ur en. Efter tjugo minuters kravlandes uppför är vi supervarma men våra kinder är fortfarande kalla eftersom det är bara några få grader i luften. Och där sitter de. Tycks nästan vänta på oss. De har upptäckt oss långt innan vi sett dem. Runtomkring oss är det helt tyst, bortsett från fågelkvitter och små frustande och pip från småttingarna som brottas med varandra på marken. De börjar bli stora nu, närmar sig 9 månader och de blir mer och mer självständiga för var dag.
 |
| Nick och IR, njuter av solen |
Några meter ifrån mig sitter Oz och Rebecka och värmer sig i solen. De påminner om svenskar på vårkvisten. Ansiktena vända mot solen, slutna ögon och händerna knäppta för att hålla värmen. Ibland känner man små pustar av makak. Om jag ska försöka beskriva det luktar det som tjock hundpäls ungefär. Dakota är nyfiken på min kikare som ligger på marken och kollar intensivt på mig. Hon följer min blick och ser hur och när jag ska reagera och plocka upp den. Marken är praktiskt taget gräsbeklädd men med undantag för små områden av snö, och i dem kan man hitta fot och handavtryck. Va kallt, tänker jag, och kollar uppskattande på mina kängor.
I min ryggsäck har jag paj med mig, en lussebulle, mandariner och en termos med te. Det klarar jag mig gott och väl på fram till klockan fem. Mac och Simon leker med varandra, 2 respektive 3 år. De låtsasbiter varandra, men visar inte deras hörntänder, grabbar tag i varandra och rullar runt. Det är en dag precis som alla andra, men just idag finner jag mig reflektera över stunden och jag känner en känsla av att vara privilegierad över att få vara där med dem just på en sån här vanlig dag.
0 kommentarer to Morgonreflektion