En dag som denna

När jag berättar för folk vad jag studerar eller vad jag vill hålla på med i framtiden blir jag oftast bemött med utrop i stil med: "Åh, jag älskar apor! Inte visste jag att man kunde jobba med sånt?! Får du gosa med dem?" Och mitt svar blir varianter av: "Vad kul. Jo, det kan man faktiskt, fast det är lite av en snirklig väg dit. Nej, det är inte en så bra idé” (utan att fullt låta så torrbollig som det framstår här).

Jag har även stött på andra reaktioner. När jag berättade för en tonårstjej att mitt examensarbete innefattade beteendestudier på schimpanser gav hon ifrån sig ett tjut, grimaserade i avsmak och utbrast: "Uuuh, apor! Guuuuud, så äckligt!". Lätt överrumplad försökte jag fråga vad det vad som var så äckligt med dem?

En tredje reaktion jag har erfarit är misstänksamhet och frågor associerade med experiment i Harlow-stil (forskaren som tog nyfödda rhesusmakak-ungar ifrån deras mödrar för att undersöka vikten av omvårdnad och närhet. Idag skulle liknande experiment inte vara etiskt försvarbara och strikta ramverk finns). Andra frågar bara: ”Oj, vad spännande! ... Men vad är poängen?”. Och jag ska nu försöka förklara lite kortfattat varför jag vill hålla på med just primatologi.

Funderingar kring människans ursprung och vad det egentligen är som skiljer människor från (andra) djur har länge fascinerat oss, skapat debatt och inspirerat till forskning. Främst gäckar ju frågeställningar om vad som skiljer oss från våra närmsta släktingar människoaporna (schimpans, bonobo, gorilla och orangutang) och förslag och teorier om detta har det inte precis varit tunnsått med. Språk, altruism, "theory of mind", användandet av redskap, att aktivt lära ut, att kunna planera; allt har påståtts vara unikt mänskligt. Genom empiriska studier försöker man exempelvis undersöka vilka förmågor primater besitter. Man kan också ta reda på hur komplext deras sociala samspel är, eller hur och varför egenskaper och beteenden har evolverat fram. Utifrån detta får vi en klarare bild utav dem, och på samma gång oss själva.

Många av de ovan nämnda förmågorna och egenskaperna, som vi länge trott att vi är ensamma om, visar sig finnas hos andra primater (dock oftast på en lägre nivå). Bekant är ju att schimpanser använder redskap, jagar, löser problem, planerar in i framtiden och kan språktränas med till exempel teckenspråk eller lexigram. Samtidigt går det ju inte att frångå det faktum att deras kusiner Homo sapiens, dvs. vi människor, har spridit oss över hela jorden och ”dominerar” alla andra djurarter. Denna realitet gör att vi ofta har ett litet kluvet förhållande till apor. Om just detta ämne skriver Nils Uddenberg i boken Gränsvarelser. I den behandlas människors attityd till apor, och hur den har skiftats och förändrats under historiens gång. Man kan läsa om hur exempelvis Linné och Darwin förhöll sig till apor och vårt ursprung, men också vad Nicke Nyfiken och den språklärde bonobon Kanzi spelat för roll för vår inställning.

Här är också en länk till ett programmet Ape Genius som PBS Nova gjort som handlar om primater och deras intelligens.

Eftersom det finns så många och så vitt spridda aspekter att undersöka, är evolutionär antropologi och primatologi ett fält som sammanfogar forskare med många olika bakgrunder. Alltifrån antropologer, lingvister, kognitionsvetare, evolutionsbiologer, arkeologer, neurovetenskapsforskare, till genetiker; alla samlas under samma tak. Och det är här jag som biolog med inriktning på beteende-ekologi kommer in i bilden. Mina främsta intressen inom primatologi är en kombination av beteende, hur detta är anpassat till den aktuella ekologin, och frågor som är relaterade till evolutionen av sociala system och socialt beteende. Forskningen som jag ska hålla på med i Marocko är inom ämnet: Male competition and cooperation, som passar fint in i mitt intressefack.

Idag är nära hälften av alla primat-arter i världen hotade och till allra största delen är människan att skylla. Skogsskövling, tjuvjakt, och fragmentering slår hårt mot primaternas existens runt om i världen. Enligt min åsikt kommer detta i sin tur slå att tillbaka mot oss; ju färre primater det kommer att finnas kvar i framtiden, desto skevare kommer vår redan antropocentriska världsbild att bli. Kanske skulle vi rent av glömma att ifrågasätta vårt ursprung och hur vi har blivit vi? Och om man bortser från denna något själviska aspekt, och ser till hur fantastiska och fascinerande varelser apor egentligen är i sig, står vi framför en stor förlust om nedgången i antal skulle fortgå i samma takt som idag.

Tonårstjejens svar på min fråga om varför hon tyckte apor var så äckliga löd: ”Mäh! De är ju som oss, fast med hååår överaaallt!”, vilket jag tycker sammanfattar poängen ganska bra och med det sätter jag punkt för idag.

Maria