Genom en kameralins

Posted by Maria On söndag 23 januari 2011 0 kommentarer

Under den senaste veckan har BBC (Storbritanniens statliga public service-företag för TV och radio)  varit här och filmat våra lurviga vänner uppe i bergen för naturprogram. Eftersom jag var på ett besök i Sverige under mestadelen av deras vistelse här har jag inte sett allt, men hört desto mer. 

Deras superkamera som är värd en kvarts miljon var något man inte ville snubbla över!
De hade tur nog att få ett ”scream fight” på film förra söndagen. Öronbedövande skrikande från alla hanar, utfall och koalitionsbildningar; allt fick de med. Helst var de ute efter att filma makakerna i snölandskap. Förra året vid denna tidpunkt var det nämligen tjockt med snö på marken. Men allt blir inte som man har tänkt sig, och då måste man vara flexibel. Det var intressant att se hur de arbetade och hur otroligt mycket kångande och bärande det är med all dyr och ömtålig utrustning! 

Här använde de sin "Dolly-cam", en kamera i en vajer som sveper över landskapet och apgruppen, styrd med två handkontroller.
Det kommer ta upp till ett år innan allt är klart, eftersom en hel del annat ska filmas till detta naturprogram också. Men vi ser alla fram emot att se på ”våra” apor, Oz, Lewis, Anna, Krissy etc. i HD i våra vardagsrum en dag!

Simon tränar sin "scream fight"-teknik på kompisen Mac.


READ FULL STORY

När apor sover

Posted by Maria On lördag 8 januari 2011 0 kommentarer

Under dagens gång brukar aporna stanna upp, klättra upp i träd och ta en tupplur. Dessa siestor kan pågå i timmar, speciellt när det finns mycket föda, så de inte behöver tvingas ner pga kurrande mage. Under dessa tupplurar rasar aktiviteten drastiskt och man kan lätt bli uttråkad av att bara sitta/stå där och se på sovande primater, hur söta och exotiska de än må vara.

Om du någonsin skulle finna dig själv i denna situation, misströsta icke! Eftersom jag har blivit lite av en expert har jag några tips om vad man kan göra:

-     Skriva blogginlägg i anteckningsboken 
-           Dagdrömma
-     Skriva att-göra-listor
-          Prata med kollegan för dagen (vi roterar)
-          Om denne/a är en bit bort kan man prata över radion (till exempel diskutera top 5-listor)

-          Göra fingerdockor

  -          Ta foton




-          Kolla på när småttingarna leker (de sover sällan)

-          Prova äta saker aporna äter, som ekollon, rötter, bär, (dock undviker jag svampar, insekter och maskar).  Inget hitills har varit någon hit, förutom björnbären. 
 

-          Nynna
-          Dricka te


Trots att slummertiden kan vara långtråkigt får man vara tacksam att de i alla fall är relativt aktiva jämfört med andra primatarter. Vrålapor som jag studerade ett tag i Nicaragua, spenderar upp till 80% (!) av dygnet vilande och sovande i trädtopparna. Detta beror till stor del på deras diet, eftersom den till mestadels består av blad och olika växter som är svåra att smälta (Gaulin & Gaulin 1982). 

Ja, nu har ni fått några tips och ni får se till att förvalta dem väl. Kanske får ni användning av dem någon gång?
Här är också en länk till en bra summering om varför man studerar primater: http://curiosity.discovery.com/topic/human-evolution/10-things-about-humans-weve-learned-studying-primates2.htm


READ FULL STORY

Se fienden i vitögat

Posted by Maria On fredag 7 januari 2011 0 kommentarer

Då och då händer det att olika grupper av berbermakaker möts. I vetenskapliga termer kallas de ”intergroup encounters”. Artens hemområden i centrala Atlasbergen omfattar i allmänhet ett par kvadratkilometer och de överlappar med andra gruppers "(Fooden 2007). Man brukar märka att en IGE (intergroup encounter) är i görningen genom att upptäcka en "frontlinje", dvs ett par apor sitter och stirrar, alla i samma riktning. I den här frontlinjen av tappra soldater hittar du vanligtvis 2-3 vuxna hanar och med all säkerhet de yngre hanarna (Mac och Simon i The Green group, Oliver och Fagan i The Scarlet group). Dessa ynglingar är ofta de första att bilda en front, modigt villiga att försvara deras grupps ära. Men de är ironiskt nog också de första att bli nervösa och fly om en medlem från den andra gruppen visar även det minsta försök att starta en verklig konfrontation.

Nedan: Oz och Simon i frontlinjen av en "intergroup encounter". I bakgrunden kan ni se en medlem av den andra gruppen. Foto av Chris.


De flesta IGEs är passiva och liknar ett mexikanskt dödläge, med de två grupperna stirrar och bedöma varandra. Detta kan pågå i timmar, tills en grupp bestämmer att det är dags att dra vidare. Ibland, uppstår dock fysiska sammandrabbningar och konfrontationen löses genom ”handgemäng”.
Vid det här laget vet vi mer eller mindre vilka andra grupper som finns i närheten och har överlappande hemområden. Vi känner igen gruppmedlemmar och har döpt några av grupperna för vår egen räkning. 

//Maria


READ FULL STORY

Morgonreflektion

Posted by Maria On söndag 2 januari 2011 0 kommentarer

Jag hittar The Greens på toppen av ”the vertical valley”. Åsen är mycket brant och tar verkligen musten ur en. Efter tjugo minuters kravlandes uppför är vi supervarma men våra kinder är fortfarande kalla eftersom det är bara några få grader i luften. Och där sitter de. Tycks nästan vänta på oss. De har upptäckt oss långt innan vi sett dem. Runtomkring oss är det helt tyst, bortsett från fågelkvitter och små frustande och pip från småttingarna som brottas med varandra på marken. De börjar bli stora nu, närmar sig 9 månader och de blir mer och mer självständiga för var dag.

Nick och IR, njuter av solen
 

Några meter ifrån mig sitter Oz och Rebecka och värmer sig i solen. De påminner om svenskar på vårkvisten. Ansiktena vända mot solen, slutna ögon och händerna knäppta för att hålla värmen. Ibland känner man små pustar av makak. Om jag ska försöka beskriva det luktar det som tjock hundpäls ungefär. Dakota är nyfiken på min kikare som ligger på marken och kollar intensivt på mig. Hon följer min blick och ser hur och när jag ska reagera och plocka upp den. Marken är praktiskt taget gräsbeklädd men med undantag för små områden av snö, och i dem kan man hitta fot och handavtryck. Va kallt, tänker jag, och kollar uppskattande på mina kängor.


I min ryggsäck har jag paj med mig, en lussebulle, mandariner och en termos med te. Det klarar jag mig gott och väl på fram till klockan fem. Mac och Simon leker med varandra, 2 respektive 3 år. De låtsasbiter varandra, men visar inte deras hörntänder, grabbar tag i varandra och rullar runt. Det är en dag precis som alla andra, men just idag finner jag mig reflektera över stunden och jag känner en känsla av att vara privilegierad över att få vara där med dem just på en sån här vanlig dag.


READ FULL STORY