De flesta IGEs är passiva och liknar ett mexikanskt dödläge, med de två grupperna stirrar och bedöma varandra. Detta kan pågå i timmar, tills en grupp bestämmer att det är dags att dra vidare. Ibland, uppstår dock fysiska sammandrabbningar och konfrontationen löses genom ”handgemäng”.
Då och då händer det att olika grupper av berbermakaker möts. I vetenskapliga termer kallas de ”intergroup encounters”. Artens hemområden i centrala Atlasbergen omfattar i allmänhet ett par kvadratkilometer och de överlappar med andra gruppers "(Fooden 2007). Man brukar märka att en IGE (intergroup encounter) är i görningen genom att upptäcka en "frontlinje", dvs ett par apor sitter och stirrar, alla i samma riktning. I den här frontlinjen av tappra soldater hittar du vanligtvis 2-3 vuxna hanar och med all säkerhet de yngre hanarna (Mac och Simon i The Green group, Oliver och Fagan i The Scarlet group). Dessa ynglingar är ofta de första att bilda en front, modigt villiga att försvara deras grupps ära. Men de är ironiskt nog också de första att bli nervösa och fly om en medlem från den andra gruppen visar även det minsta försök att starta en verklig konfrontation.
Nedan: Oz och Simon i frontlinjen av en "intergroup encounter". I bakgrunden kan ni se en medlem av den andra gruppen. Foto av Chris.
De flesta IGEs är passiva och liknar ett mexikanskt dödläge, med de två grupperna stirrar och bedöma varandra. Detta kan pågå i timmar, tills en grupp bestämmer att det är dags att dra vidare. Ibland, uppstår dock fysiska sammandrabbningar och konfrontationen löses genom ”handgemäng”.
Vid det här laget vet vi mer eller mindre vilka andra grupper som finns i närheten och har överlappande hemområden. Vi känner igen gruppmedlemmar och har döpt några av grupperna för vår egen räkning.
//Maria
Jag hittar The Greens på toppen av ”the vertical valley”. Åsen är mycket brant och tar verkligen musten ur en. Efter tjugo minuters kravlandes uppför är vi supervarma men våra kinder är fortfarande kalla eftersom det är bara några få grader i luften. Och där sitter de. Tycks nästan vänta på oss. De har upptäckt oss långt innan vi sett dem. Runtomkring oss är det helt tyst, bortsett från fågelkvitter och små frustande och pip från småttingarna som brottas med varandra på marken. De börjar bli stora nu, närmar sig 9 månader och de blir mer och mer självständiga för var dag.
| Nick och IR, njuter av solen |
Några meter ifrån mig sitter Oz och Rebecka och värmer sig i solen. De påminner om svenskar på vårkvisten. Ansiktena vända mot solen, slutna ögon och händerna knäppta för att hålla värmen. Ibland känner man små pustar av makak. Om jag ska försöka beskriva det luktar det som tjock hundpäls ungefär. Dakota är nyfiken på min kikare som ligger på marken och kollar intensivt på mig. Hon följer min blick och ser hur och när jag ska reagera och plocka upp den. Marken är praktiskt taget gräsbeklädd men med undantag för små områden av snö, och i dem kan man hitta fot och handavtryck. Va kallt, tänker jag, och kollar uppskattande på mina kängor.
I min ryggsäck har jag paj med mig, en lussebulle, mandariner och en termos med te. Det klarar jag mig gott och väl på fram till klockan fem. Mac och Simon leker med varandra, 2 respektive 3 år. De låtsasbiter varandra, men visar inte deras hörntänder, grabbar tag i varandra och rullar runt. Det är en dag precis som alla andra, men just idag finner jag mig reflektera över stunden och jag känner en känsla av att vara privilegierad över att få vara där med dem just på en sån här vanlig dag.
Idag fann jag och min kollega Sofia oss i lite av en knivig situation. Vi arbetade i Ain Khala, hemtrakterna för ”the Scarlet group”, en fältsajt en timmes bilväg från Azrou. Efter dagens slut då vi återvände till bilen (som parkeras i mitten av skogen på en grusväg), upptäckte vi att ena framhjulet var platt som en pannkaka. Klockan närmade sig 16.30 och det skulle inte dröja länge innan det skulle börja skymma. Vi kollar på mobilen, nepp, det var som vi trodde, ingen mottagning. Vilket betyder att vi kan varken ringa eller messa de andra som jobbar i den andra gruppen och som dessutom väntar på att bli uppplockade! Här gäller det att handla snabbt. Vi börjar att byta däck. Allt går bra, domkraft och platt sten (eftersom vi står på en sank gräsplätt)- Check! Ut med reservdäcket- Check”. Skruva bort bultarna....Che....nepp. Här sjunker vårt mod. Bultarna går inte att rubba. Efter en kort diskussion (och några svordomar över varför någon har skruvat fast de omänskligt hårt, och att vi inte kan misslyckas för att alla nästan förväntar sig att två kvinns inte kan byta däck), om vad vi skulle kunna göra härnäst (gå till den stora vägen och vänta på hjälp?) försöker vi oss på en annan taktik; använder fötterna och hoppar på fälgkorset, och rätt som det är däcket bytt och vi kör därifrån 25 min senare. Som vi alla vet nalkas julen och med allt vad det innebär. Eftersom Marocko är ett muslimskt land och det firas inte jul här, finns det inte så mycket omkring oss som påminner oss om denna högtid. Men skam om det skulle stoppa oss!
En mp3-spelare fylld med julsånger, en mini-julgran i lägenheten och en adventsljusstake,
| Min egengjorda adventsljusstake! Fick improvisera lite med aluminiumfolie och klistermärken föreställande vilda jul. |
| Dekorerar våran mini-julgran |
alla dessa saker gör en liten men viktig skillnad.
Vädermässigt har den senaste veckan också varit något annorlunda än hemmavid. Med upp till 20 ° C och sol, grönt gräs och blå himmel, känns det mer som vår. Men jag klagar inte. Solen går faktiskt upp så tidigt som 7 på morgonen! Fantastiskt! Aporna älskar också det.
| Lola´s 1-åring leker i en vattenpöl |
![]() |
| Mao, Holly och Eric slappar |
God jul i förväg!
Att leva i ett muslimskt land som Marocko innebär många kulturkrockar varje dag. Ett exempel på ett sådant fenomen och som är väldigt annorlunda från västerländska samhällen är den fysiska närhet män emellan visar varandra. Man kan ofta se män gå och hålla varandra i handen, eller ha en arm runt varandras axlar. Under en middag hos familjen ovanför, som även är våra hyresvärdar, lade sonen i familjen sin hand på min manliga kollegas lår för att accentuera en poäng i sin historia och lämnade den sonika där, till min kollegas förvåning. Vi i forskargruppen har diskuterat detta fenomen många gånger och i veckan hittade en av oss en artikel om detta. Läs! http://www.psychologytoday.com/articles/200711/global-psyche-hands-approach
Imorgon börjar”Festival of sacrifice” här (Eid al-Adha), och man offrar får och firar profeten Abraham. Detta innebär att vi har har ett får på vår takterrass i skrivandets stund. Alla familjer i området och i hela staden har ett varsitt, och det har varit många får i omlopp på gatorna de senare 3 dagarna. Antagligen blir vi bjudna upp på middag i dagarna...
Den senaste veckan har varit kall och regnig. Men oftast håller man sig varm genom att alltid vara på språng, och det är inte förrän man kommer innan för dörren hemma man inser att man är en dränkt katt.
Nästa vecka kommer vi få besök här, vilket alltid är kul! Chris två handledare från University of Lincoln och University of Göttingen kommer och hälsar på och kollar så allt flyter på väl här. En masterstudent som ska göra sitt projekt kommer vi också få på köpet!
I veckan lancerade University of Lincoln en websida om vår fältsajt och de projekt som bedrivs (och har bedrivits) här. Bloggen som finns under en flik kommer snart komma igång, där vi kommer skriva om vad som händer här och hur livet som en primatolog i fält ser ut. Målet är att websidan ska informera och dessutom fungera som en intressemätare; ju fler besökare och subscribers desto större chans är det att få finansiering för vidare projekt! Ni kan finna mig under ”People”.
Här är länken: http://barbarymacaque.blogs.lincoln.ac.uk/
Hej så länge!
![]() | |
| Tom, Chris och jag framför Hassantornet i huvudstaden Rabat i helgen. |
Från Wikipedia. Hassantornet är ett minaret till en icke fullbordat moské i Rabat, Marocko.[1] Tornet påbörjades 1195 och planerades att bli världens största minaret kopplat till världens största moské. 1199 dog dock sultanen Yaqub al-Mansur och byggandet stoppades. Hassantornet blev bara 44 meter, ungefär hälften av sin planerade höjd på 86 meter och resten av moskén lämnades också ofärdig. Tornet är gjort av röd sandsten[2] och är tillsammans med den ofärdiga moskéen och Mohammed V:s mausoleum (byggt 1971) ett viktigt turistmål. Tornet finns sedan 1995 uppsatt på förhandslistan till att bli ett officiellt Världsarv inom kulturkategorin.[3].
Efter det senaste lite obehagliga inlägg om blod och död är det här inlägg är lite mer upplyftande. Jane Goodall är som de flesta vet en pionjär inom primatologi och en stor inspirationskälla för mig. Precis innan jag åkte hit till Marocko hade jag den stora äran att få träffa henne i Stockholm där hon föreläste med anledning av att det var 50 år sedan hon började sina studier av schimpanserna i Gombe, Tanzania. Eftersom hon samarbetar och känner Furuviksgänget (där jag gjorde min masteruppsatsforskning och min forskningspraktik) inklusive Ing-Marie Persson, Elin Karvonen och Lundaforskarna Mathias Osvath och Tomas Persson, så var även jag inkluderad i kvällens middag med allihop. En mycket minnesvärd och fantastisk kväll. Här är en radiosändning med Jane som gjordes när hon var i Sverige och med forskarna på Furuvik. Mycket lyssningsvärt!
Här är även en länk till en artikel om hur Jane återser hennes schimpanser i Gombe. Otroligt imponerande med tanke på att hon är 76 år! Det ryktas även om att det kommer komma en film om hennes liv. Det ser vi fram emot!




