En dag som denna

Vi hoppar (läs: släpar oss) in i bilen vid halv sju på morgonen och åker iväg upp i bergen för en ny dag i fältet. Resan tar bara runt 20 minuter och under denna tid, med nedvevat fönster, hinner jag kvickna till och bli förväntansfull. En gyllene sol går sakta upp bakom bergen och morgonluften är sval mot mitt ansikte.


Två veckor har passerat sedan jag kom hit. Under den här första perioden har främsta fokus legat på att lära mig identifiera alla medlemmar i "The green group", orientera mig i deras home range, lära mig använda handdatorn, bli bekant med GPS:en, väderstationen, videokameran, och bli van med terrängen (mycket sten, pinnar och åsar upp och ned, upp och ned). Alla rutiner omkring tar också tid och lära sig, men jag ser och lär (som min bror skulle säga).

Med kikaren runt min hals och anteckningsboken i min hand svischar dagarna förbi och till min förvåning (och lättnad) går det ganska lätt att skilja individerna åt! En har ett ärr i ansiktet, en annan har en mycket blek päls, en tredje har en fläck under ögat osv. Nu till nästa utmaning; att lära mig etogrammet och tillämpa de över 100 koderna med förkortningar och olika sammanhang.





Efter dagens slut stannar vi alltid vid marknaden (Hadaf) för att köpa varor till middagen. Med gester, lite arabiska och franska, och en gnutta humor får man oftast det man vill ha. Kvällen avslutas med en gemensam middag med diskussioner rörande dagens händelser. Moskén utanför ropar till bön. Jag går upp på takterassen och ser solen tacka för sig och dimpa ned bakom bergen igen. Svalorna leker kull ovanför mitt huvud och jag hör barn leka och skratta på grusiga gator nedanför. Ännu en dag har svischat förbi.

När jag som bäst höll på att packa ihop mitt liv i Uppsala fick jag syn på något genom mitt vardagsrumsfönster på fjärde våningen. Utanför på gatan stod det fyra killar i 20-årsåldern till synes diskuterande. De spanande upp i ett träd ovanför dem. Jag stannade upp och fortsatte kika ned på dem eftersom min nyfikenhet vid det här laget hade tagit över. Vad kollade de på? Hade någonting fastnat i trädet?

Efter ett tag började en av killarna (Kille 1) ruska lite i en gren framför honom för att få ned vad det nu var som hade fastnat i trädet. Utan framgång. Grenen hade ingen inverkan på de andra grenarna längre upp. Det var en ”lokal” ruskning så att säga. Så en av de andra killarna (Kille 2) tränger sig in i buskaget och klättrar upp en bit i grenverket för att därifrån ruska grenar som förhoppningsvis ska göra att objektet ska trilla ned. Det här fortskrider ett tag men även detta med utebliven framgång. Han klättrar ned igen.

Jag ser att de diskuterar ännu en kort stund innan Kille 2 går in i buskaget igen och kommer ut med en pinne och börjar kasta upp den i trädet med hopp om att kunna slå ned objektet. Vid denna tidpunkt far några tankar genom mitt huvud. Det måste ju vara något viktigt i trädet eftersom de verkar bryr sig så mycket. Har någon kastat upp sina nycklar kanske? Ska jag filma den här roande scenen som utspelar sig framför mig utan deras vetskap?

Kille 2 kastar och kastar. Ingenting händer. Kille 3 tar nu över. Han tror att han är en bättre kastare. Men det är han inte alls visar det sig. Kille 1 får en ny idé och går in i buskaget igen. Och jisses vad jag skrattade när han kom ut igen. Ut kommer han med en gren i 2,5 metersklassen. En lans! Han ser oerhört nöjd ut och börjar ”peta” nedanifrån. Men tänka sig; ”lansen” når inte upp. Den är för kort. Kille 2 tar över och börjar ta sats, springer och hoppar när han är under grenen för att nå upp. Han tar längre och längre sats (är nu ute på gatan) och nu är jag verkligen som trollbunden. Vad ska hända? Jag står där och hoppas att de tillslut kommer att lyckas. Märk väl att Kille 4 bara har stått och kollat på hela tiden. Kanske flikat in ett tips eller en idé, men inte aktivt deltagit.


Och till deras (och min) förtjusning lyckas lans-metoden med spring-sats! Och ner dimper en ”aerobie”, en ringformad frisbee…. Här blir jag faktiskt lite besviken. En frisbee?! Var det allt? Men Kille 4 tar den och de går märkbart nöjda därifrån. Uppdrag slutfört.


Allt som allt tog detta kanske 10 min. Och det slog mig; det här var ju, om något, förberedande studier på ”male competition and cooperation” i all sin prakt.

Status: Framme, hel
Plats: Azrou, Marocko
Dagen innan avresa: Fick äran att träffa Jane Goodall
Mående: Trött, fylld med nya intryck, nyfiken
Antal väskor som kom fram: Båda två!
Väder: 26 grader, sol och blå himmel
Utläst bok: Långsamhetens lov, I människans skugga
Mellanlandning: Stansted
Uppmött på flygplats: Ja
Soundtrack: Inget. Jag har dessvärre ingen mp3 eller ipod.
Favoritpryl: Min anteckningsbok och min kamera
Upptäckt: Spotify funkar här!
Ljud jag måste vänja mig vid: Bönutropen från moskén i närheten
Bra ställe: Takterassen med fantastisk vy över Azrou (bild)
Orosmoln: Hur ska jag lära mig allt i etogrammet och identifiera alla individer i grupperna?
Kommande händelser: Ut i fältet imorgon, lära mig använda handdatorn och resten av prylarna.
Lägenheten: Sval, stor, i marockansk stil
Folket: Mycket trevliga, stirrar mycket på en.
Valuta: 100 Dirham ~ 90 SEK, så det blir lätt uppskatta priser här. 
Talade språk här: Arabiska, franska och berber
Observerade apor: 1 hittills
Gruppkonstellation: 1 skotte, 1 amerikan, 1 portugis, 1 fransyska och jag. Som en Bellman-historia.

När jag berättar för folk vad jag studerar eller vad jag vill hålla på med i framtiden blir jag oftast bemött med utrop i stil med: "Åh, jag älskar apor! Inte visste jag att man kunde jobba med sånt?! Får du gosa med dem?" Och mitt svar blir varianter av: "Vad kul. Jo, det kan man faktiskt, fast det är lite av en snirklig väg dit. Nej, det är inte en så bra idé” (utan att fullt låta så torrbollig som det framstår här).

Jag har även stött på andra reaktioner. När jag berättade för en tonårstjej att mitt examensarbete innefattade beteendestudier på schimpanser gav hon ifrån sig ett tjut, grimaserade i avsmak och utbrast: "Uuuh, apor! Guuuuud, så äckligt!". Lätt överrumplad försökte jag fråga vad det vad som var så äckligt med dem?

En tredje reaktion jag har erfarit är misstänksamhet och frågor associerade med experiment i Harlow-stil (forskaren som tog nyfödda rhesusmakak-ungar ifrån deras mödrar för att undersöka vikten av omvårdnad och närhet. Idag skulle liknande experiment inte vara etiskt försvarbara och strikta ramverk finns). Andra frågar bara: ”Oj, vad spännande! ... Men vad är poängen?”. Och jag ska nu försöka förklara lite kortfattat varför jag vill hålla på med just primatologi.

Funderingar kring människans ursprung och vad det egentligen är som skiljer människor från (andra) djur har länge fascinerat oss, skapat debatt och inspirerat till forskning. Främst gäckar ju frågeställningar om vad som skiljer oss från våra närmsta släktingar människoaporna (schimpans, bonobo, gorilla och orangutang) och förslag och teorier om detta har det inte precis varit tunnsått med. Språk, altruism, "theory of mind", användandet av redskap, att aktivt lära ut, att kunna planera; allt har påståtts vara unikt mänskligt. Genom empiriska studier försöker man exempelvis undersöka vilka förmågor primater besitter. Man kan också ta reda på hur komplext deras sociala samspel är, eller hur och varför egenskaper och beteenden har evolverat fram. Utifrån detta får vi en klarare bild utav dem, och på samma gång oss själva.

Många av de ovan nämnda förmågorna och egenskaperna, som vi länge trott att vi är ensamma om, visar sig finnas hos andra primater (dock oftast på en lägre nivå). Bekant är ju att schimpanser använder redskap, jagar, löser problem, planerar in i framtiden och kan språktränas med till exempel teckenspråk eller lexigram. Samtidigt går det ju inte att frångå det faktum att deras kusiner Homo sapiens, dvs. vi människor, har spridit oss över hela jorden och ”dominerar” alla andra djurarter. Denna realitet gör att vi ofta har ett litet kluvet förhållande till apor. Om just detta ämne skriver Nils Uddenberg i boken Gränsvarelser. I den behandlas människors attityd till apor, och hur den har skiftats och förändrats under historiens gång. Man kan läsa om hur exempelvis Linné och Darwin förhöll sig till apor och vårt ursprung, men också vad Nicke Nyfiken och den språklärde bonobon Kanzi spelat för roll för vår inställning.

Här är också en länk till ett programmet Ape Genius som PBS Nova gjort som handlar om primater och deras intelligens.

Eftersom det finns så många och så vitt spridda aspekter att undersöka, är evolutionär antropologi och primatologi ett fält som sammanfogar forskare med många olika bakgrunder. Alltifrån antropologer, lingvister, kognitionsvetare, evolutionsbiologer, arkeologer, neurovetenskapsforskare, till genetiker; alla samlas under samma tak. Och det är här jag som biolog med inriktning på beteende-ekologi kommer in i bilden. Mina främsta intressen inom primatologi är en kombination av beteende, hur detta är anpassat till den aktuella ekologin, och frågor som är relaterade till evolutionen av sociala system och socialt beteende. Forskningen som jag ska hålla på med i Marocko är inom ämnet: Male competition and cooperation, som passar fint in i mitt intressefack.

Idag är nära hälften av alla primat-arter i världen hotade och till allra största delen är människan att skylla. Skogsskövling, tjuvjakt, och fragmentering slår hårt mot primaternas existens runt om i världen. Enligt min åsikt kommer detta i sin tur slå att tillbaka mot oss; ju färre primater det kommer att finnas kvar i framtiden, desto skevare kommer vår redan antropocentriska världsbild att bli. Kanske skulle vi rent av glömma att ifrågasätta vårt ursprung och hur vi har blivit vi? Och om man bortser från denna något själviska aspekt, och ser till hur fantastiska och fascinerande varelser apor egentligen är i sig, står vi framför en stor förlust om nedgången i antal skulle fortgå i samma takt som idag.

Tonårstjejens svar på min fråga om varför hon tyckte apor var så äckliga löd: ”Mäh! De är ju som oss, fast med hååår överaaallt!”, vilket jag tycker sammanfattar poängen ganska bra och med det sätter jag punkt för idag.

Maria